Verkligheten som Björklund glömde

– Förresten har jag utvecklingssamtal i morgon. Jag kan ha det utan dig eftersom jag är 18, men du får gärna vara med om du vill, sa Krulltotten en måndag.

Visst ville jag vara med, men på tisdagar klockan 13 kan jag ingenting utom att göra tidning. Speciellt inte på kort varsel. Sedan kom han hem och det hade varit som vanligt: han kan om han vill men han underpresterar, och så en lång lista med IG-varningar. Dessutom en massa frånvaro – han får ju sjukanmäla sig själv nu, och han har annat att göra. Ett förhållande att sköta, inte minst.

Jag har också varit 18 år. Inte hade jag något förhållande att sköta, men vänskap är också allvarliga saker, och man kan ju inte låta ett skolschema bestämma över livet, eller hur ... I april i trean hoppade jag av gymnasiet och började jobba på hemtjänst. Jag behövde pengarna till en resa, och förresten hade jag så mycket frånvaro att min klassföreståndare tyckte att det var bättre så. Sen läste jag in resten på komvux, gick på universitetet och allt det där, men när jag var 18 var tiden inte inne.

Men Krulltotten säger alltid tvärsäkert att han kommer att klara gymnasiet på tre år. Han ska inte hoppa av och läsa in på komvux. Det vill han inte ens att man antyder. Nu antydde jag det ändå, för jag undrar verkligen hur det ska gå – det är ju dessutom mer komplicerat med komvux nu än på 1980-talet, och mer än för några år sedan också. Skolan blir allt mindre gjord för krulltottar, synesteter och mandalor ... antingen är man "duktig", och då finns inget annat i livet än skolan, eller också är man "mer praktiskt begåvad" och då är man skoltrött och vill helst bli byggnadsarbetarlärling.

Han vet allt det där. Han läser tidningarna, och dessutom har jag sagt det fler gånger än han orkar höra det. Jag sa det ändå, för hur låter man bli? Men det var att gå för långt.

– Det vill jag inte att du överhuvudtaget spekulerar i, sa han, i den ton som ett sådant yttrande kräver. I så fall föredrar jag att du låter bli att spekulera helt och hållet.

Först nu, ett par veckor senare, slår det mig att det enda som skiljer Det vill jag inte att du överhuvudtaget spekulerar i från Det ska du skita i är ordvalet – eller nästan det enda. Jag är ändå glad över skillnaden.

Nu ringde han för att berätta att han har fått en kallelse till ett möte för att upprätta ett åtgärdsprogram angående hans studiesituation. Det tyckte han var bra. Jo, han ska ju doktorera i filosofi, så det får man hålla med om.