Hemelektronik

Det stod en tv i trappen, en enorm platt-tv med kartong, fjärrkontroll och bruksanvisning till. Kan man ställa en 42-tums-tv i en trappuppgång, väl synlig utifrån? Ja, tydligen. Nästa dag stod den kvar, och nästa. Vad var meningen? Det var ett annat märke på kartongen än på teven och tillbehören, så man kunde tänka sig att ägaren hade köpt ny och ville bli av med den gamla. Men då sätter man väl upp en lapp?

– Står den kvar i morgon tar vi upp den, sa Krulltotten.

– Den är ju jättestor. Jag vill inte ha den i vardagsrummet, sa jag.

– Jag vill ha den i mitt rum, sa han.

Den skulle täcka nästan en hel vägg, men för all del, det är hans rum. Vi beslöt att sätta upp en lapp och fråga varför teven stod där, om den stod kvar dagen därpå. Men på eftermiddagen var den borta. Istället fanns där en kasse helt ointressanta tallrikar, och de står där än.

Det där andra, om jobbet, det vet vi inte än. Å ena sidan och å andra sidan och å tredje sidan ... men jag vet vad jag håller tummarna för.

Håller fortfarande andan

Jag kan inte vara så utförlig om det som händer på jobbet ännu, och om det varav hjärnan är full ... Ja, och hjärtat, ganska mycket. I alla fall finns det två väldigt kompetenta medlemmar i det nya kooperativets styrelse ... och så jag.

En stillsam fredagkväll – Krulltotten hos flickvännen, Synesteten på annat håll, och jag ska jobba, för det hanns inte med i dag. Ur radion rinner en underlig radioteater, en blandning av överspelat melodrama och Fem myror är fler än fyra elefanter, med galna kråkor och konstant åska. Jag ska göra nyponte och plocka fram ett par varma sockor, för golvet är svinkallt och fötterna likaså.

Hopp om livet och en god gryta

Hoppkurvan går just nu uppåt på jobbfronten. Det är väl allt jag törs säga om det, för närvarande. Håller andan mentalt...

Annars då: Synesteten och jag har tillbringat kvällen med att studera utbildningskatalogen på nätet, och han har sökt till tre kurser. Inte de kurser han hade tänkt, eftersom matematik kräver mer gymnasiematte än hans samhällsvetarkurser och datakunskapen är på distans. Det blev drama och Latinamerikastudier istället, mest för att prova på universitetsstudier. Det tror jag är bra, universitetet är ändå så mycket nytt och annorlunda. Och åh vad allt ser intressant ut! Varför har man bara ett enda liv? (Eller hur är det – blir det fler vill jag gärna veta det för att kunna förbereda lite!)

Krulltotten har en flickvän. Det hände på hans födelsedag, och plötsligt är allt annorlunda. Nej, inte allt, och inte så annorlunda, men det märks att något har hänt.

Det känns inte som om man behöver köpa trisslotter för att få ett spännande liv precis, men det kanske bara är jag som är lättroad :-)

Kvällens middag kvalificerar sig för ännu ett recept i bloggen, förresten:

Fläskgryta med frukt och vitkål

För två personer

• 3–5 hekto fläsk från en riktigt glad gris (mängden beror på hur mycket fett som behöver skäras bort)

• en tredjedels ananas

• ett äpple med mycket smak

• cirka 300 gram strimlad vitkål

• en näve valnötter (utan skal)

• en centimeter färsk ingefära

• en vitlöksklyfta

• en matsked ingefärspickles, helst Khanum

• en tesked galangal

• en halv deciliter shoyu eller tamari

• salt efter smak

• tabasco eller liknande

Skär bort svålen och eventuella tjocka fettlager från fläsket. Lägg det i en gryta (t ex av gjutjärn) och sätt på högsta värmen. När det är tillräckligt mycket smält fett på grytans botten, häll i vitkålen och sätt ner på lägsta värmen. Rör om ibland.

Skiva ananasen, skär bort skalet från skivorna och skär skivorna i tärningar. Tärna fläsket och hacka vitlöken och ingefäran. Häll i alltihop när vitkålen börjar se halvstekt ut. Ta bort späck-och-svål-lagret ur grytan.

Låt allt detta puttra tills fläsket ser mestadels kokt ut. Tärna äpplet och lägg i det. Krydda med galangal och salt. Krossa valnötterna mycket lätt (i halvor eller fjärdedelar ungefär) i en mortel, och häll i dem. Låt puttra lite till, tills äppelbitarna är mjuka. Smaka av med shoyu och tabasco, och servera. Inget ris eller så till – rätten är klar.

Komplikationer

Det är inte lätt när det är svårt. Obeskrivligt är det också. Om det bara handlade om att kanske förlora jobbet skulle det inte göra så mycket – jag kan sysselsätta mig själv för all del, och skaffa ett annat jobb, antar jag. Men det är så mycket annat. Det är ju inte bara ett jobb att leva på. Det vi gör betyder ju något.

18-årsdag

Upp tidigt och göra tårta – jag fuskade med färdig marängbotten eftersom födelsedagsbarnet tycker att det är godast. Synesteten och jag vispade chokladmousse och grädde, skar ananas och dekorerade. Jättefint blev det! Och 18-åringen blev glad och gillade sina böcker, valnötter i honung, sin rökelse och sitt rökelsekar, och allt vad det var.

Nu har jag inga omyndiga barn längre. Tanken är ovan och lite svindlande. I alla fall om man har lagt sig sent, gått upp tidigt och är lättsvindlad.

Sen till jobbet för att intervjuas av auskultanten H, en trevlig gosse som har varit här och följt mitt arbete ett par dagar. Jag har varit rädd att avskräcka honom från vidare studier i yrket, men nej, han tycker att det verkar roligt!

Nu har jag allt möjligt viktigt att göra, men måste äta något först, annars går det illa. Morgonens sockerchock har ebbat ut och magen är tom.

Sashimi

Till två personer

• 400 gram fryst lax

• shoyu eller tamari

• pressad citron

• en tesked wasabipulver

• ett par matskedar hackad färsk ingefära

• en halv liter strimlade bambuskott

• ett par kvistar färsk koriander

• lite mortlad chili om du vill ha det

Skär laxen i skivor eller bitar och lägg den i en skål. Häll på citron och shoyu så det täcker. Blanda med wasabi, chili och ingefära. Ställ skålen i kylen och låt den stå där hela dagen eller åtminstone några timmar. Dekorera med lite färsk koriander. Tina/värm/woka bambuskotten med lite salt, och ät upp det hela. Otroligt gott enligt min mening.

Ett nytt kapitel

Nu börjar ett nytt kapitel på jobbet. Att vi knoppar av är en förenkling, men detaljerna skulle rasera min hemliga identitet, så förenklingen får vara nog. Men än är det inte klart, vi måste hinna det ena och bestämma det andra, och jag hoppas att det inte gör ont när knoppar brister ...

Och Tintin kommer tillbaka! :-)

Krulltotten gillade skinnrocken jag hittade på Emmaus, så han fick ännu en för tidig 18-årspresent. Bredvid den hängde en skinnjacka som var precis vad jag behövde efter att ha slängt den sönderfallande täckjackan, gett Synesteten duffeln och konstaterat att jag fortfarande tycker lika illa om den gröna oljerocken. Den har fantastiska fickor, men den prasslar, och det är något med kragen och kapuschongen ...

Jag lever i en liten pyttevärld just nu, större inuti än utanpå, och det har att göra med vad som händer på jobbet. Eftersom jag inte kan berätta så mycket om det blir det magra blogginlägg, men jag skriver dem ändå för att hålla vanan igång.

En klar höstdag

Nu är det kallt, ingen brittsommar kvar, men Krulltotten går fortfarande i t-shirt utan jacka. Hans gamla skinnjacka är urvuxen och det är inte många plagg han kan tänka sig att gå i. Vi ska till Emmaus i eftermiddag och titta på en jacka jag hittade i går, eller snarare en rock. Mjukt svart skinn, kineskrage, väldigt lite detaljer. Jag var nära att köpa den åt honom, men vanligen kastar han en blick på mina fynd och säger nej ...

Det låg ett päronträd tvärs över cykelvägen när jag var på väg till jobbet i dag. Det är mindre än en halvtimme sedan, så det ligger nog kvar. Ett stort vackert träd, nersågat, och päron överallt. Synd på päronen. Jag plockade några, men de var inte riktigt mogna.

Och jag är livrädd. Nej, inte konkret livrädd, ingenting hotar just nu mitt eller någon närståendes liv, inte akut i alla fall. Men nu måste vi ta över vår lilla del av företaget om vi ska ha jobben kvar. Det är jag som driver det och jag är rädd för allt jag borde tänka på och allt jag i mitt sega tempo inte kommer att hinna göra i tid för att hjärnan bara slår av när det blir för mycket. Och det blir det.