fredag 18 december 2009

Lätt som en plätt

Jo, det där med jobbet ... det verkar lösa sig utan en massa krångel. Vi fortsätter att göra tidning och jag slipper leda företag. Det är alldeles fantastiskt hur enkelt och problemfritt allting plötsligt känns. Tyngdlöst och plättlätt!

Bäst att tillägga: det är det inte. Det finns en massa andra saker att lösa förutom det vi inte längre måste lösa – men allt är relativt. :-)

torsdag 10 december 2009

Huvudet fullt av glasull

Hur gör människor som dagligen jobbar med något de tycker är tråkigt? Jag har åtagit mig en uppgift som visar sig vara så tråkig att jag vill krypa ur skinnet ... och det är mycket, mycket, mycket, mycket svårt att få något gjort och omöjligt att bedöma om det blir bra. Det känns som att ha huvudet fullt med glasull och försöka tänka. Hej och hå och bita ihop? Jo.

tisdag 24 november 2009

Verkligheten som Björklund glömde

– Förresten har jag utvecklingssamtal i morgon. Jag kan ha det utan dig eftersom jag är 18, men du får gärna vara med om du vill, sa Krulltotten en måndag.

Visst ville jag vara med, men på tisdagar klockan 13 kan jag ingenting utom att göra tidning. Speciellt inte på kort varsel. Sedan kom han hem och det hade varit som vanligt: han kan om han vill men han underpresterar, och så en lång lista med IG-varningar. Dessutom en massa frånvaro – han får ju sjukanmäla sig själv nu, och han har annat att göra. Ett förhållande att sköta, inte minst.

Jag har också varit 18 år. Inte hade jag något förhållande att sköta, men vänskap är också allvarliga saker, och man kan ju inte låta ett skolschema bestämma över livet, eller hur ... I april i trean hoppade jag av gymnasiet och började jobba på hemtjänst. Jag behövde pengarna till en resa, och förresten hade jag så mycket frånvaro att min klassföreståndare tyckte att det var bättre så. Sen läste jag in resten på komvux, gick på universitetet och allt det där, men när jag var 18 var tiden inte inne.

Men Krulltotten säger alltid tvärsäkert att han kommer att klara gymnasiet på tre år. Han ska inte hoppa av och läsa in på komvux. Det vill han inte ens att man antyder. Nu antydde jag det ändå, för jag undrar verkligen hur det ska gå – det är ju dessutom mer komplicerat med komvux nu än på 1980-talet, och mer än för några år sedan också. Skolan blir allt mindre gjord för krulltottar, synesteter och mandalor ... antingen är man "duktig", och då finns inget annat i livet än skolan, eller också är man "mer praktiskt begåvad" och då är man skoltrött och vill helst bli byggnadsarbetarlärling.

Han vet allt det där. Han läser tidningarna, och dessutom har jag sagt det fler gånger än han orkar höra det. Jag sa det ändå, för hur låter man bli? Men det var att gå för långt.
– Det vill jag inte att du överhuvudtaget spekulerar i, sa han, i den ton som ett sådant yttrande kräver. I så fall föredrar jag att du låter bli att spekulera helt och hållet.

Först nu, ett par veckor senare, slår det mig att det enda som skiljer Det vill jag inte att du överhuvudtaget spekulerar i från Det ska du skita i är ordvalet – eller nästan det enda. Jag är ändå glad över skillnaden.

Nu ringde han för att berätta att han har fått en kallelse till ett möte för att upprätta ett åtgärdsprogram angående hans studiesituation. Det tyckte han var bra. Jo, han ska ju doktorera i filosofi, så det får man hålla med om.

söndag 22 november 2009

Vad fattas när besluten fattas?

I fredags: Medan mörkret faller därute sitter jag på jobbet och arbetar med en text medan Patti Smiths Ain't it strange sipprar fram ur skärmen. Eller var sitter högtalarna i en MacBook? Att musiken kommer ur skärmen verkar lika knäppt som om det kom bilder ur högtalarna, men tydligen funkar det.


Läser i kollegan Tintins blogg om hennes och K:s kamp med passivformerna. När man är van vid att skriva vanlig tidningssvenska blir texterna lätt fulla av folk som döms, skjuts och utvisas, diskussioner som förs och kontroversiella beslut som fattas, av någon okänd i fjärran. Och hur skiljer man passivformer från ord som hoppas och minnas, som också slutar på s? Jag skulle svara på det häromdagen men fastnade i att jag inte kom ihåg vad de hette. Nu kom jag på det: formen heter deponens, med betoning på o: depånens.


Jo, man kan skilja på dem. Det syns vem som hoppas eller minns: vi eller du eller hon eller han eller de. Men om vi skjuts, då är det någon annan som skjuter, och det är inte säkert att vi får veta vem. Om besluten fattas vet vi inte heller vem som fattar dem – och om ingen gör det så fattas besluten ändå, men på ett annat sätt, och då är det deponens. Krånglade jag till det nu? Alltså: besluten fattas = någon (vem?) fattar besluten – passiv form. Men om besluten fattas = inte finns, då är fattas deponens.


De som fattar besluten är ibland regeringen, ibland riksdagen, ibland någon helt annan. Men även välutbildade och upplysta människor skriver ibland regeringen istället för riksdagen, och tvärtom. Kanske för att så många texter gömmer beslutsfattarna bakom passivformer?


Det gör mig inget att inte veta om musiken verkligen kommer ur skärmen – nu Katzen kapells Bugatti – men om jag ska berätta och förklara för någon, då måste jag veta.

torsdag 19 november 2009

Hänger kvar på klippkanten

Hej hej! Efter två eller tre veckors misslyckade försök har jag nu lyckats komma in på bloggen, åtminstone.

Men livet är fullt av saker som inte riktigt går att skriva om. Fortfarande. Det innebär två saker:
• Det är svårt att skriva när något annat hela tiden ligger överst i högen.
• Det som ligger överst i högen tar inte bara tankeutrymme utan även tid, och sen tar jobbet och diverse livsuppehållande insatser resten.

Jag återkommer, om så bara för att klaga över ovanstående igen. Bättre tider kommer – den här cliffhangern kan ju inte pågå i evighet.

torsdag 22 oktober 2009

Hemelektronik

Det stod en tv i trappen, en enorm platt-tv med kartong, fjärrkontroll och bruksanvisning till. Kan man ställa en 42-tums-tv i en trappuppgång, väl synlig utifrån? Ja, tydligen. Nästa dag stod den kvar, och nästa. Vad var meningen? Det var ett annat märke på kartongen än på teven och tillbehören, så man kunde tänka sig att ägaren hade köpt ny och ville bli av med den gamla. Men då sätter man väl upp en lapp?
– Står den kvar i morgon tar vi upp den, sa Krulltotten.
– Den är ju jättestor. Jag vill inte ha den i vardagsrummet, sa jag.
– Jag vill ha den i mitt rum, sa han.

Den skulle täcka nästan en hel vägg, men för all del, det är hans rum. Vi beslöt att sätta upp en lapp och fråga varför teven stod där, om den stod kvar dagen därpå. Men på eftermiddagen var den borta. Istället fanns där en kasse helt ointressanta tallrikar, och de står där än.

Det där andra, om jobbet, det vet vi inte än. Å ena sidan och å andra sidan och å tredje sidan ... men jag vet vad jag håller tummarna för.

fredag 16 oktober 2009

Håller fortfarande andan

Jag kan inte vara så utförlig om det som händer på jobbet ännu, och om det varav hjärnan är full ... Ja, och hjärtat, ganska mycket. I alla fall finns det två väldigt kompetenta medlemmar i det nya kooperativets styrelse ... och så jag.

En stillsam fredagkväll – Krulltotten hos flickvännen, Synesteten på annat håll, och jag ska jobba, för det hanns inte med i dag. Ur radion rinner en underlig radioteater, en blandning av överspelat melodrama och Fem myror är fler än fyra elefanter, med galna kråkor och konstant åska. Jag ska göra nyponte och plocka fram ett par varma sockor, för golvet är svinkallt och fötterna likaså.